Jag förmådde inte att skildra honom rättvist, jag kommer aldrig kunna göra det. Det blir så när känslorna tar över.

Idag har jag svårt att formulera mig, på grund av helt andra känslor. Lycka. Ahad Alizada har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. För drygt två år sen lärde jag känna Ahad, en levnadsglad men rädd kille från Afghanistan som flydde från Afghanistan till Pakistan vid tio års ålder när hans far blev bortförd och förmodligen mördad på grund av sina politiska åsikter. Som tolvåring tvingades Ahad fly till Iran ensam, efter långa trakasserier av den polis som tyckte han som man i familjen borde ha svar på alla frågor när han stoppades som elvaåring mitt på stan. Efter två år av arbete 15- 16 timmar per dag kom Ahad till Turkiet och hade pengar nog för att kunna fly till Sverige som sextonåring i en låda full av vattenmeloner.

Sen dess har myndigheterna gjort allt de kunnat för att slänga ut denne kille som inte bara har uppenbara flyktingskäl, utan dessutom redan har en utbildning och pratar flytande svenska.

Jag engagerade mig i Ahads öde och hjälpte till så gott jag kunde. Jag var knappast den som Ahad behövde mest, men mina kontakter gjorde sitt till för en person som flera bedömde utan tvekan kunde eller till och med borde givits uppehållstillstånd av Migrationsverket.

Det gjorde man inte. Den 23:e februari var jag med Ahad tillsammans med Tom Johansson och Elin Lemon (de båda ska ha stor eloge, långt större än jag, för sin insats) på Ahads återvändarsamtal. En smått parodisk och lika tragisk tillställning där Migrationsverket ville skicka Ahad till Pakistan och inte Afghanistan.

Nåväl, allt detta är ett tecken på att Migrationsverket bör gå samma öde som Vasaskeppet till mötes. En ny, fräsch organisation måste byggas upp på principen att fri rörlighet är positivt och att människor som behöver det ska få skydd.

I mars ändrade man sig trots att Ahad redan överklagat till högsta instans och fått avslag.

Ahad Alizada har fått det uppehållstillstånd han så väl förtjänat. Jag är stum och glad. Jag skiter i om den här texten är dålig. Det viktiga är att en person som drivits på flykten genom olika diktaturer och halvdemokratier och tvingats till barnarbete äntligen kan andas ut.

Ahad. Det här är för dig. Nästa gång spelar vi badminton och slipper titta oss över axeln av ångest och rädsla, vi gör det som jämlikar – inte bara mänskligt utan också juridiskt. Nu är det bara medborgarskapet kvar.

Media på ämned
Jag och Tom Johansson på Aftonbladet debatt
Aftobladets läsare rasade

Media efter återvändarsamtalet
SR, VF

Bloggat:
Mina tidigare bloggposter, även Merit Wager (tidigare Medborgarnas flyktingombudsman) om ämnet.

För det första kan man konstatera att det nu kommer att bli en större politisk fråga. Jag vill inte spekulera just nu i vad detta innebär för blockens säkerhetspolitik, men man kan ju anta att det är svårare bland dem som är oense om insatsen.

Jag tror det är farligt att dra slutsatsen att detta är bevis för någon sida i debatten. För oss som försvarar insatsen i Afghanistan är knappast dödsfall något som gör det lättare att föra debatten. För dem som är emot är det lätt att göra som Lars Ohly och direkt dra slutsatsen att detta är fel.

Problemet är att om detta bevisar något så är det att det behövs mer statsbygge, mer säkerhet och starkare försvar av mänskliga fri- och rättigheter i Afghanistan. Om alla länder drar tillbaka sina trupper lämnar vi Afghanistan i händerna på dem som definitivt inte vill bygga demokrati.

Att delta i utlandsstyrkor för det svenska försvaret är förenat med faror, ibland inträffar det allra värsta, som den här gången. Jag hoppas att den svenska politiska debatten kan hållas på en nivå där vi inte använder två människor som fick sina liv avslutade som slagträ i debatten.

Media
Svd 1, 2, 3 och 4, DN 1 , 2 och 3 Aftonbladet 1 och 2, Expressen

Bloggar
Seved Monke, Svensson, Krister Fahlstedt, Erixon, Pophöger, Kent Persson,

I första delen talade Sahlin om alliansfriheten, för att sen gå över till ett starkt och fördjupat samarbete inom EU. Det kändes inte som om det var en förhandlingsvinst för (mp) och (v).

Intressantast var dock att man ville ha fortsatt närvaro i Afghanistan, frågan är om Ohly är överens om den bilden. För precis innan presskonferensen beskrev han hur dagens talibanattack visar att det inte går att ha svenskar i Afghanistan. Det är naturligtvis så att det är omvänt, att osäkerheten bevisar att vi behövs i Afghanistan.

Om detta är Alliansen överens, och den dagen oppositionen skulle enas börjar man med att bråka.

Den som tror det blir lättare att upprätthålla fred, demokrati och mänskliga rättigheter utan närvaro från utländska soldater gör en medveten tankevurpa. Landet skulle falla åter i Talibanernas händer.

Trots att jag upprepade flera gånger Pelaseyeds

”Dagens kvasival till trots, är Afghanistan ett land som tagit flera kvalitativa steg bort från demokratin.”

och frågade om det var under talibanstyret han menade att det varit bättre än i dag, så bemöttes aldrig det. Det går bara att tolka det som om Ung Vänster hellre ser en talibanregim, sharialagar och stopp för några val över huvudet taget, än det vi ser idag.

I en av sina bloggposter skriver Pelaseyed också

”Under slutet av 70-talet var Afghanistan på god väg till att bli en, om än skör, skör demokrati. En vänsterregering genomförde en landreform och religionsfrihet infördes. Allt detta avbröts tvärt när USA untnyttjade missnöjet med det sekulära systemet för att stötta religiösa klanledare för att undanröja den vänsterinriktade regeringen i Kabul”

Med detta menar Thaher att det afghanska kommunistpartiet (bildat av en utsänd sovjet endast för att ta över landet, något som gjordes på tre dagar) som då tilltvingade sig makten med våld, dödade kungen och hela hans familj för att sen förnjuda alla andra politiska partier således är bättre än dagens system med val – om än inte perfekta val.

När Ung Vänster får göra sitt val så faller rösten alltså i första hand på ett kommunistparti som genomförde en kupp och förbjöd andra partier och i andra hand på talibanregimen.

På samma gång lite intressant som mycket skrämmande.

Det är naturligtvis riktigt, men inget argument för att försvara demokrati och mänskliga rättigheter idag. Sverige var inte där då, man är där nu. Det hade varit fel då, det är rätt nu.

För mig blir denna fråga personlig. Efter mitt engagemang i min vän Ahads öde är Afghanistan något jag är mer intresserad av än mycket annat.

När Ahads far blev bortförd och med största sannolikhet dödad för sina politiska åsikter precis innan talibanregimen föll, var Ahads enda chans att fly. Tillsammans med mor och syskon gick flykten som för så många andra till Pakistan. Där blev Ahad, tio år, som äldsta man i familjen förföljd och förnedrad av polisen vilket gjorde en flykt till Iran oundviklig. Som tolvåring jobbade han femton – sexton timmar för att betala människosmugglare.

Efter några år var det Turkiet som gällde och lika mycket barnarbete innan han slutligen nådde Sverige. Nu har han en utvisning som inte verkställt hängande över sig. Jag är ledsen och illa berörd över hur vi inte kan ge människor från såna här områden en fristad i Sverige.

Men det gör mig ännu mer illa när det är argument om nationers suveränitet som får avgöra om vi ska ha trupper där eller inte.

Mänskliga rättigheter, fred och demokrati är något alla människor har rätt till, bara för att de är människor. Vi kan välja att blunda för vad som skulle hända utan styrkor i Afghanistan, eller så kan vi göra så gott vi kan.

Det senare är svårare. ”Men frågan är om vi kan se Ahads släktingar i ögonen om femton- tjugo år och säga, ni fick ju en klapp i ryggen. Vi ville inte lägga oss i era inre angelägenheter.”

Jag tror och hoppas att Sverige kan mer.

1. Styrkan leds av Nato
2. Principiellt är vi alltid för staters suveränitet och mot ockupation

Det första argumentet faller naturligtvis platt när det är en mission beslutad av FN vi ser i Afghanistan. Det andra är snarare ett politiskt övervägande där staters självständighet är viktigare än mänskliga rättigheter. Det finns anledningar till varför försvar av dessa många gånger hänger ihop med försvar av andra hårdnackade diktaturer som förföljer sitt folk.

Men i övrigt? Vad är den innehållsmässiga argumentationen för att vi ska lämna Afghanistan vind för våg?

Nyss stormade Talibanerna en stad, nu har de attackerat svenska trupper. Vi kan välja att säga lycka till och sticka som vi alltid gjort. Eller så kan vi säga att vi ska göra allt vi kan för att ni ska kunna gå till vallokalen, bygga upp landet och börja er väg mot demokrati.

Det är enklare att kräva tillbaka trupperna, frågan är vad som är rätt.

Att jag däremot försvarar människors rätt att gå till fria val, försvara biståndsorganisationer och den valda regeringens försök att skapa en stabil statsbildning. Det är inte den bästa regeringen i världen. Men eftersom Pelaseyed så sent som för en timme sen hävdade att jag inte skulle ha åsikter om presidentkandidaterna borde den rimliga slutsatsen vara att vårt uppdrag är att försvara rätten att gå till fria val- inte de politiska åsikterna som någon regering står för.

”Dagens kvasival till trots, är Afghanistan ett land som tagit flera kvalitativa steg bort från demokratin”

Jag vet inte vad han jämför med. Om det är tiden när landet var ockuperat av Sovjettrupper, eller om det är tiden när Talibaner avrättade människor inför publik endast för att avskräcka andra.

Afghanistan är ett land som har stora problem. Men ett tillbakadragande av alla trupper som Pelaseyed föreslår skulle endast innebära att Talibanerna direkt fick makten igen. Det vet vi. Senast Talibanerna hade makten var deras track record som följer:

Förbjuda kvinnor att lämna hemmet, ta jobb, idrotta och så vidare
Otrogna stenades till döds
Stöld innebar offentlig avrättning.

Listan kan göras lång. Återigen. Vi kan gömma oss bakom svepande formuleringar om ockupation. Det är kanske enklare. Men vi vet vilka som styr landet om Sverige drar tillbaka sina trupper.